| Designed by: |
| Det kristna problemet |
|
När författarinnan Irshad Manji skriver om ”det muslimska problemet”, som hennes bok heter, är hela innehållet en maning till uppriktighet och förändring. Hon är ung, påläst, mycket djärv, kritisk och radikal, dessutom lesbisk och muslim. Hon går till rätta med ”ökenislam”, det bokstavstroende patriarkatet som tror att de reformerar religionen genom att ständigt hänvisa bakåt till grundarögonblicket. Och hon håller fast vid sin tro, även om stormarna sliter i henne ibland. Hon — om någon — vet att det kan vara komplicerat att redogöra för eller beskriva sin något avvikande övertygelse när man ständigt har högröstade besserwisserväktare i fram- och bakhasorna. På frågan ”är du muslim?” kan man inte bara svara ja eftersom man först behöver känna frågeställarens referensramar varpå man behöver bena ut vilken sorts muslim man är; sunni, shia, wahhabist, militant/ icke-militant, mångkulturellt orienterad, öppen för dialog eller inte. Plötsligt slås jag av parallellen till den kristna tron. Gud, så många likheter det finns! På frågan ”är du kristen?” kan jag inte bara svara ja. Den som frågar har ju då möjligheten att placera mig varsomhelst på hela skalan från yttersta vänstern till yttersta högern; värderingar jag förkastar eller omfattar. Och vips är vi inne på bibeltolkningar. Jag har mött många kristna som på fullt allvar tror att Bibeln, varken mer eller mindre, är Guds ord. Eller till och med Guds lag. Med den synen blir den kristne en gårdvar som vaktar framför Bibelns port, som skäller eller hugger när någon avviker från den ”rätta” tron (läs: den ”rätta” tolkningen). Hur välkomnande och attraktivt är det? Man går alltså till Lagboken Bibeln när någon kommer ut som homosexuell, dricker för mycket alkohol, svär och skriker, har ett vulgärt språk, inte tror på uppdelningen himmel — helvete. Och så blir Bibeln en mall för etik och moral. Febrigt söker man enstaka bibelord som ska stödja ens egna värderingar. Gud nåde den som inte passar in. Lite naiv är jag kanske, men jag tror gärna på Bibeln som ett i grunden långt kärleksbrev till oss. Men just den synen gör en himmelsvid skillnad i attityden till vad som är Guds ord och hur det är tänkt att användas. ”Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” (Joh 21:25) Citatet ger en vink om att Guds ord är så oändligt mycket mer än vad vi trodde när papyruset sammanpressades i Gutenbergs tryckeri på 1400-talet. Ju mer vi lär känna Jesus och låter honom komma till tals — kanske allra mest i mötet med dem ”som vandrar i dödsskuggans dal” — desto mer vågar vi ställa frågor som vilken bil skulle Jesus köra? Vilket tv-program och elbolag skulle han välja i dag och vilken musik? Skulle han ta ett lån och satsa på en tvåmiljonersvilla? Vilket parti skulle han rösta på? Hur skulle hans kriminalvård se ut? Vilken kyrka skulle han föredra? Skulle han föredra någon kyrka överhuvudtaget? (Svar i Lukas 25:2) Att fastna i traditioner, minnen och klyschiga religiösa uttryck är att bygga murar och därmed hindra andra att nå fram till den villkorslösa kärleken, som kan handla om att vara en container i svåra samtal, ta en fika med en nysvensk, skapa kontakt och lotsa en uteliggare, inte bedriva välgörenhet men ta reda på vilket politiskt parti som tydligast tar ställning för människor i utanförskap och som skapar bäst ekonomiska förutsättningar för de sämst lottade. ”Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.” (Apg 4:34-35) Hur ser präktigt borgerliga kristna på det bibel-ordet idag? Hur många av oss är beredda att tro fullt ut och därmed skrota det kapitalistiska tänkandet? Precis som Irshad Manji vädjar till sina medsyskon önskar jag att den här debattartikeln också kan bli en maning till uppriktighet och förändring. Det förutsätter, att en del av oss måste våga ifrågasätta sin barnatro, sitt rutinmässiga medlemskap i en församling, sina karismatiska högljudda andliga ledare och öppna alla dörrar för sanningens och kärlekens skull. Alltså, en sorts storstädning med korsdrag. Anders Caringer |