|
Bättre stöd till ungdomsorganisationerna |
Trots att antalet medlemmar i ungdomsorganisationer på ett år har ökat med nästan 100 000 ungdomar är statsbidraget i kronor räknat i princip oförändrat. Det är inte hållbart. Det är dags att regering och riksdag gör allvar av sina ord och satsar på Sveriges barn- och ungdomsorganisationer.
Än värre är att långtidsprognoserna för statens stöd till ungdomsorganisationer fram till 2015 talar om ett oförändrat bidrag i kronor räknat, man kompenserar inte ens för inflationsuppräkning.
Vi, ordföranden och generalsekreterare från 8 ungdomsorganisationer kräver att regering och riksdag ser över statsbidraget till ungdomsorganisationer, och återställer de minskningar av stödet per medlem vi drabbats av under senare år. Stödet måste också förändras så att stödet till en ungdomsorganisation inte är så beroende av hur det går för andra ungdomsorganisationer. Om en organisation växer kraftigt drabbar det i dagsläget alla andra organisationer. Det är inte rimligt, stödet måste vara långsiktigt förutsägbart så våra organisationer kan engagera oss i långsiktiga projekt för att än bättre organisera barn och ungdomar för en meningsfull fritid.
Idag finns det 101 ungdomsorganisationer som är berättigade till statsbidrag. Tillsammans organiserar vi nästan 700 000 ungdomar i ca 10 000 föreningar. Vi organiserar scouter, religiösa, frimärksamlare, unga politiker, miljövänner, internationellt intresserade, spelvänner, aktiesparare, personer med funktionsnedsättningar, etniska minoriteter m.m. Bredden bland ungdomsorganisationer är enorm. Tillsammans förändrar och förbättrar ungdomsorganisationer unga människors vardag samt ger unga tillgång till makt och resurser för att påverka sin egen omgivning. Det borde vara viktigt för regering och riksdag att satsa brett på denna verksamhet.
Dessa stora minskningar av stödet per medlem orsakar naturligtvis problem för våra organisationer. Många av oss har fått stora underskott. Det leder till att vi måste lägga ner projekt för att nå fler barn och ungdomar, eller höja deltagaravgifterna för våra aktiviteter med risk att stänga ute barn och ungdomar från aktiviteter. Är det vad regeringen och riksdagen vill?
Vi vädjar återigen till regering och riksdag; Se till att barn- och ungdomsorganisationer får rimligare ekonomiska villkor genom ett höjt statsbidrag!
PATRIC FORSLING
generalsekreterare, Equmenia
JOHAN BERKMAN
förbundsordförande,
Svenska kyrkans unga
EDWARD SKÖLLERFALK
ordförande, Pingst ung
JOAKIM LUNDQVIST
ordförande, Ny generation
OLOF EDSINGER
generalsekreterare,
SALT- Barn och unga i EFS
MIKAEL CELINDER
förbundssekreterare, Svenska
alliansmissionens ungdom
MARTIN BROHEDE
handläggare,
EFK Ung bidragsspår
DANIEL R ÄLVEBRANDT
generalsekreterare, Credo |
|
Så började debatten om bibelsynen |
Många inomkyrkliga konflikter kännetecknas av ett ställningskrig runt bibelsyn. Trots
att Gud och Kristus är föremålet för de kristnas tillbedjan och Bibeln är ett medel för att
förstå Gud så ägnar kyrkor ibland mer energi åt att diskutera en korrekt bibelsyn än en
god tro på Gud. Hur kunde det bli så?
Under medeltiden användes bibeltexterna obekymrat som Guds ord. Augustinus av
Hippo (354—430), till exempel, skriver att han brukar utvärdera alla texter han läser
kritiskt, men att det aldrig skulle falla honom in att göra det med Bibeln. Diskussioner
om exakt på vilket sätt Bibeln var Guds ord lyste i stort sett med sin frånvaro och de
klassiska kristna trosbekännelserna saknar formuleringar om bibelsyn. Från 1500-talet
och framåt skedde dock flera omvälvningar som frammanade en strid om bibelsyn som i
många sammanhang består än i dag.
För det första formulerade Martin Luther (1483—1546) en bibelsyn där Bibelns
egen auktoritet står över påvliga uttolkningar av den. Han drev tesen att ”skriften är
klar”, för att kunna hävda att Guds vilja finns så tydligt uttryckt i Bibeln att ingen yttre
tradition eller auktoritet och inget gudomligt tilltal behövs för att begripa den. Med
denna formulering tog han också avstånd från ”svärmarna”, rörelser som hävdade
att deras religiösa erfarenhet gjorde dem kapabla att förstå Bibeln bättre än andra.
I reformationens bekännelsedokument utvecklas denna inriktning ytterligare. Till
exempel skriver Jean Calvin (1509—1564), den reformerta kyrkans fader, att Bibeln är
en så ofelbar och säker källa till kunskap om Gud att den är värd samma vördnad som
Gud själv. Med denna formulering är han farligt nära att göra Bibeln till en avgud.
För det andra skedde radikala förändringar i det vetenskapliga tänkandet i Europa
under 1600-talet och framåt. Naturvetenskapliga forskare utvecklade empiriska
metoder och filosofer ifrågasatte medeltida spekulation. Arkeologi och vetenskapligt
historieskrivande tog form. Bibeln skulle prövas vetenskapligt precis som alla
andra historiska texter. Upptäckten av arkeologiska fynd som motsade Bibelns
historieskrivning och grundliga analyser av motsättningar och spänningar inom
bibeltexterna fick många bibelforskare att ifråga-sätta Bibelns trovärdighet, framför allt
dess ofelbarhet.
Inför dessa vetenskapliga utmaningar växte liberalteologin fram bland akademiska
teologer som ville att den kristna tron skulle vara förenlig med vetenskapligt tänkande.
Adolf von Harnack (1850-1930), till exempel, ville rensa upp i den kristna traditionen
och skala fram kärnan i Jesu budskap. I en trovärdig kristen tro måste mirakel och
Jesu uppståndelse tolkas som bilder för teologiska sanningar, menade Harnack. Andra
försökte sig på en mellanväg där man tog hänsyn till bibelforskning, men ändå ville hålla
fast vid mer av traditionell kristen tro. Ett svenskt försök till detta var professor Erik
Stave (1857—1932), som vid nordiska studentmötet i Läckö 1901 uppmanade åhörarna
att inte rädas de nya forskningsrönen, eftersom de går att förena med kristen tro. Det
är en ”insnörd och pjunkig syn på saken” att förneka vetenskapliga rön och det är den
kristnes plikt att älska sanningen, provocerar Stave i sitt tal.
De framväxande väckelserörelserna såg dock ofta såväl bibelforskning som
liberalteologi som början till ateism och en bekräftelse på kyrkans förfall. Paul Petter
Waldenström (1838—1917), till exempel, går till generalangrepp på Stave. Kritisk
bibelforskning och liberalteologi är ”en rationalismens stormvind, som … förödande
drog över fram öfver den protestantiska kyrkan”, inleder Waldenström. Att Stave
försöker vara måttlig gör hans angrepp bara så mycket lömskare, eftersom ”eftergifter
hafva ledt fler människor bort från sanningen än in i henne”.
När Waldenström ifrågasätter Stave ger han egentligen inga hållbara argument för att
bibelforskningens resultat skulle vara felaktiga, utan koncentrerar sig på att varna för
dess förledande konsekvenser. På sätt och vis är Waldenströms tonläge förbryllande,
eftersom han kan uppskatta bibelforskning i andra sammanhang, i alla fall så länge som
den inte underminerar Bibelns trovärdighet. Hans upprördhet blir mer begriplig om
vi förstår att det blev en viktig del av väckelserörelsernas identitet att hålla fast vid en
bibeltrogen hållning i en kontrast till den etablerade kyrkan som man reagerade mot.
Den akademiska teologin, å andra sidan, gjorde det till en del av sin identitet att inte
vara lika naiv i sin bibelsyn som traditionalisterna. Båda sidor såg sin väg som den enda
möjliga för att vitalisera kyrkan.
Sedan förra sekelskiftet har frontlinjerna runt bibelsyn delvis ritats om, så att
skiljelinjerna i dag går lika mycket inom som mellan samfund. Bibelsyn fortsätter inte
desto mindre än i dag att fungera som en identitetsmarkör — ett snabbt sätt att markera
vilket sammanhang man tillhör och ett lackmustest för vem man kan lita på. Jag tror
dock inte att det behöver vara så.
För att komma vidare från ställningskriget mellan liberalteologer och bibeltrogna har
kristna teologer såsom Karl Barth (1886—1968) föreslagit att det avgörande är att
texten blir Guds ord när en gemenskap läser och förkunnar den. På det sättet kan en
kristen gemenskap komma vidare från det tröstlösa seendet på Bibeln (bibelsyn) och
fokusera på hur konkreta texter kan användas i olika praktiker som förverkligar Guds
rike (bibelbruk). I dokumentet ”Teologisk grund för Gemensam framtid” heter det klokt
nog att Guds ord ”ges” i Bibeln. Liknande dynamiska synsätt på Bibelns tilltal hittar vi
numera i teologiska dokument från såväl Pingströrelsen (Bibelsyn & Bibelbruk, 2005)
som Svenska kyrkan (biskopsbrevet från 1997), Katolska kyrkan (Att tolka bibeln idag,
1995) och Evangeliska frikyrkan (dokumentet ”EFK:s tro och självförståelse”). Med en
sådan inställning finns det hopp att människor och församlingar kan helgas genom sin
brottning med de konkreta texterna. ¶
RIKARD ROITTO |
|
När jag läste Sigfrid Demingers inlägg (3 feb) blev jag glad att någon tog tag i detta. Kan konstatera att han lyfter fram mycket som jag tror många har tankar om och tycker om och inte.
Som lite äldre ("över tjugofem...") har jag en erfarenhet av att när man går till gudstjänst är det en högtidsskara som möts. "Villigt kommer Ditt folk, när Du samlar din här, klädd i helig skrud.." Inte för att vara klädd i "frack och klänning" men man samlas till gudstjänst, inför Herren, en respekt inför Herren och rummet som byggts för att komma inför Guds ansikte i gudstjänst.
Men i samma takt som vi fått ett nytt sätt att uttrycka saker i gudstjänsten, så kommer naturligtvis ett annat yttre. I stället för att vi har en estrad i våra kyrkor har vi numera en "scen" och när någon medverkar framträder man inte, utan uppträder.
Och var har vår hälsning tagit vägen, med att önska sin broder och syster med "frid"? Är det inte Hans frid vi önskar oss och varandra?
När Jesus verkade här på jorden uppträdde han aldrig, men han trädde fram och talade.
Samma sak med apostlarna, därför att äran inte tillhör någon människa.
Den tid vi lever i är inte en tid av uppgång, snarare att gamla begrepp inte längre gäller. Stilar och beteenden som varit gällande i olika sammanhang har luckrats upp eller förändrats i tron att det är framgång. För bibelläsaren talar Jesus och apostlarna om en avfallstid och frågan är om inte församlingen i dag, mer än någonsin, ska stå vakna inför det och som sker och som tidigare "gå mot strömmen".
Underbart med vad broder Daniel Röjås skriver (9 feb) vad Herren gör i dag, men detta får inte förta annat.
Fråga, varför ska inte den äldre generationen få känna igen sig i församlingen, känna att man har ett andligt hem där unga sjunga med de gamla?
Paul Kling |
Ibland upplever den som läser Bibeln att Bibelns texter bara är text, kanske intressant,
kanske tråkig, kanske ljuvlig, kanske problematisk. Men så händer det — ur bibeltexten
kommer inte bara ord utan ett gudomligt tilltal. Texten skär in i läsarens liv och blir
Guds ord. Augustinus av Hippo (354—430), till exempel, visste varken ut eller in i sitt liv
när han en dag läste två versar ur Romarbrevet:
Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med
otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha
inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Rom 13:13-14)
För de flesta av oss framstår denna text som en osannolik befriare, men för Augustinus
blev orden en förlösande kallelse till ett annat liv. Tilltalet i texten löste hans livs-kris.
Gråt, oro och tvivel blev till inre ljus, lugn och tillit.
Många kristna har genom historien försökt hitta sätt att läsa Bibeln där texten kan
bli ett gudomligt tilltal. Origenes (184—253) hade en närmast sakramental syn på
bibelläsningen. Den som lyssnar till ordet möter Guds nåd, precis som den som tar emot
nattvarden, menade Origenes. Benediktiner-munkar utövade under medeltiden (och än
i dag) lectio divina (andlig läsning), daglig bibelläsning under bön. Därefter mediterade
de över texten, bad, och avslutade med ordlös kontemplation inför Gud. Målet med
denna typ av bibelläsning är inte skarpsinnig analys, utan att bibelordet ska bli Guds
levande ord till lyssnaren. Ignatius av Loyola (1491—1556), grundaren av Jesuiterna,
uppmanade jesuitmunkar att använda sin fantasi för att gå in i bibelberättelsens värld
och måla upp den i sitt inre för att bättre förstå textens alla dimensioner. Den som läste
upp texten för de andra munkarna skulle läsa texten stillsamt, närmast tråkigt, för att
ge utrymme åt Gud. Genom att reflektera över texten förändras vi så att vi reflekterar
texten, menade Ignatius. Vårt tankesätt marineras av Bibelns tankemönster så att våra
sätt att handla i vardagen förändras. En liknande tanke ligger bakom Bibliodrama,
en bibelläsningsmetod med rötter i 1970-talets Tyskland, där en grupp gestaltar
bibeltexter tillsammans på olika sätt för att hitta textens tilltal och djup.
Ungefär samtidigt som Ignatius av Loyola förespråkar sin bibelläsning hävdar Martin
Luther (1483—1546) att skriften allena ska vara rättesnöre för den kristna läran.
Även Luther hade upplevt hur bibeltexten kan bli Guds befriande tilltal. När han
studerade Romarbrevet 1:17 i sin kammare insåg han att ”Guds rättfärdighet” inte är
den rättfärdighet som Gud kräver utan den rättfärdighet som han ger, en insikt som
befriade honom från rädslan att fördömas. (Bibel 2000 översätter ”Guds rättfärdighet”
med ”rättfärdighet från Gud” i Luthersk anda.) Inte desto mindre är det inte det
personliga gudomliga tilltalet som dominerar Luthers bibelutläggning. Snarare försökte
han, och ännu mera den lutherska kyrkan efter honom, med intellektuell möda diskutera
vilka kristna dogmer som Bibeln skulle anses ge stöd för.
Även den tidiga bibelforskningen (1700-talet och framåt) siktade mot att fastställa vad
man ansåg var textens enda legitima mening — den ursprungliga, det som författaren
avsåg. Samma strävan efter att förstå textens enda rätta betydelse kännetecknade även
bibeltrogen och fundamentalistisk bibeltolkning runt förra sekelskiftet. Sökandet efter
en enda sann betydelse i texten gick före sökandet efter det gudomliga tilltal som texten
kan ge i bibelläsarens liv.
Som bibelforskare anstränger jag mig dagligen för att förstå texten i sitt historiska
sammanhang, men att fastställa en ursprungsbetydelse (i den utsträckning det nu är
möjligt) kan dock inte vara slutpunkten om texten ska kunna bli ett ord från Gud till oss.
Det var först när boktryckarkonsten utvecklats så långt att Bibeln blev rimligt billig att
trycka som en vanlig arbetare eller bonde hade möjligheten att låta bibelläsandet bli
ett tilltal från Gud. Fram till och med 1800-talet var bibeltexten inte tillgänglig för de
allra flesta människor. Men när Bibeln blev möjlig att köpa så satte folk i stugorna igång
med att läsa på sätt som låg helt utanför den etablerade kyrkans kontroll. En fullständigt
fascinerande tolknings-
revolt utbröt när det så kallade ”läseriet” blev en folkrörelse under 1800-talet. Många
präster anklagade läsarna för att vara förryckta. Andra präster, såsom Anders Wiberg
(som med tiden blev baptist), såg läsarna som sina andliga fränder. Många sätt att
använda Bibeln bland läsarna var ganska naiva. Vanan att söka Guds ledning genom
att ta tumversar och den i så många kristna hem populära ”mannaskål-en” (en skål
med små lappar med bibelord som man kunde dra slumpmässigt) är bara exempel på
bibelläsningsmetoder som emellanåt kunde leda till högst tveksamma resultat. Men mitt
i allt detta fanns det också mycket klokhet och många lärde känna Gud på ett nytt sätt
genom att brottas med texterna själva istället för att bara låta prästen servera färdiga
tolkningar.
Så här i början av 2000-talet visar tillgänglig statistik att våra biblar ofta samlar damm,
även hemma hos kyrkoaktiva kristna. Läseriet blev kanske en historisk parentes i
tryckkonstens gryning. I dag finns så mycket annan litteratur, tv, film och hemsidor,
som låter sig läsas och ses med betydligt mindre huvudbry. Men visst skulle det vara
spännande att se vad som hände ifall fler av 2000-talets människor, som ju är en väldigt
tolkningsmedveten och öppensinnad generation, tog sig för att använda de bångstyriga
bibeltexterna som en livstolkande tillgång som kan bli ett gudomligt tilltal. ¶
|
|